Lite roligare igen

Denna gråa marsdag vill jag minnas hur roligt det var när Abdullah vann i Scandinavium.

GP-ponnyn igen

Glömde tipsa om den här artikeln, för den som vill läsa mer om GP-ponnyvinnaren och hennes fina Bin Light:
Äsch, varför går det inte att länka? Vad konstigt.
Klipp och klistra då:
http://www3.ridsport.se/templates/Pages/NewsPage.aspx?id=14416&epslanguage=sv

Raska män på rad

Tre raska män går banan. Det är Kevin Staut längst bak, Markus Fuchs i mitten, och Gerco Schröder längst fram.
Det var roligt att se Markus Fuchs glida omkring på tävlingarna i sin stiliga rock. Han är stilig hela han, och trevlig, och har ju ridit här massvis av gånger. För några år sedan pensionerade han ju sin fina häst Tinka´s Boy här (iförd mörka solglasögon så att hans tårade ögon inte skulle synas).
Nu har han själv slutat tävla, och är förbundskapten i Italien.

Plötsligt känns tillvaron sned

Sista dagen hinner man aldrig riktigt med. Och sen är det plötsligt slut och en kommunal korridor väntar.
Hästben har lindats, stallådor stängts, pyttesmå hästskötare har hoppat in i förarhytten på enorma hästbussar och baxar miljonkronorshästarna ner till Europa igen. Ryttarna har körts till Landvetter och vinkats av. Banan rivs, sanden sopas ut, hästlukten vädras bort och snart är det bara Frölundasvett igen.
Det är så tråkigt och grådaskigt och jag är så trött efter fyra dagars hoppande.
Men jag samlar nya krafter och slänger in diverse spån och smulor här, lite senare.
Gnägg på er.

Hästskor

De är nog bättre än stålhättade kängor, tävlingsplatsens coolaste pjucks. Mannen som bär dem talar tyska och är en viktig person i teamet kring något av de tysktalande lagen, tror jag.

Morotsladdning

I väntan på nästa klass kan vi sticka emellan med en bild från ett av stallen.

Snart World Cup

Snart början banan byggas för World Cup-klassen, helgens sista, största och viktigaste (ursäkta, dressyren). Det betyder att tävlingarna snart är slut.
Konstigt.

Kramen

Visst är det så här man känner ibland. Man vill bara krama dem, allihop.

Steven Hadley

Jag skriver upp namnet så jag inte glömmer. Han sitter bredvid mig just nu och undrar om jag möjligtvis har en Nokia-laddare. Det har jag tyvärr inte. Mr Hadley är en lätt grånad engelsk gentleman som ska kommentera världscupklassen för en tv-kanal, vilken det var missade jag.
Jag har suttit en stund och sneglat på hans föredömliga sätt att sätta papper i plastfickor innan han metodiskt sorterar dem i en pärm.
Nu berättar han att han själv har ridit världscupen här i Scandinavium, för länge sedan, "before your time" som han säger. Han heter Steven Hadley och jag känner faktiskt igen det, lite vagt. Tror jag.
Måste googla.

God middag, Abdullah

Jag grämer ihjäl mig, men jag missade Abdullah al Sharbatlys ritt i dagens första internationella klass. Han startade först, och jag var inte i tid.
Enligt en av vaktmästarna möttes han i alla fall av stort publikjubel. Han var dessutom felfri, men tydligen inte tillräckligt snabb ändå, för han blev inte placerad.
Fick också höra att han missade intervjun i morse med 40 minuter.
Och att han är en skräck på framridningen, eftersom ingen nånsin vet riktigt var han tänker placera sin häst härnäst. Han rider lite som det faller sig, och ibland är han ivägen. Dessutom sparkas hans häst. Vilket inte verkar bekymra honom. Han möter allt med samma glada leende.
Jag skymtade honom faktiskt förut, när han var på väg in i arenan. Han log.

Mera bygg

Innan det rivs

Ibland tror man ju nästan att de där vackra hindren och alla blommorna bara står där. De är liksom så fina att de borde finnas på riktigt. Men det gör de ju inte. Så fort sista bommen har hoppats över, så rivs hela rasket i rasande fart. Det brukar man ju se, och sen är det prisutdelning.
Lika fascinerande är det att se banan innan den byggs. Beståndsdelarna är en tom arena med sand, en miljard bommar, stöd och blomsterarrangemang, måttband och en hoper flinka funktionärer.

Testing, testing

Vet ni vad det är för djur som har rövhålet mitt uppe på ryggen?
Det är polishästen.


(Den typ av sketcher som körs ut i högtalarna på morgonen innan publiken har kommit, för att testa att allt funkar och för att muntra upp den hårt arbetande banpersonalen.)

Godmorgon Abdullah

Nej, jag ser honom inte. Han sover nog ut efter gårdagens bedrift. Eller förresten, han har en intervju inbokad, råkar jag veta, hoppas bara att han hittar ner till stallet från hotellet. Han har ingen mobiltelefon heller, sade han till reportern igår, så de fick boka en plats och en tid och hoppas på det bästa.
Men vad jag skulle säga var att apropå tävlingsledare så fick jag höra igår att efter presskonferensen vände sig Abdullah till funktionärerna som skulle lotsa honom tillbaks och ville låna en telefon. Han ville absolut ringa upp tävlingsledaren Torgersen.
Det händer inte så ofta att Torgersen blir uppringd av någon som just segrat i en stor klass, det är liksom inget man behöver göra som ryttare och de flesta - läs alla - skulle inte ens tänka tanken.
Men Abdullah ville prata. Han ville tacka. Tacka för de fina tävlingarna, den fantastiska organisationen, den underbara publiken. Han ville tacka för precis allt, och framför allt ville han bli inbjuden till nästa år.
- Please invite me for next year! I want to come here every year!

Som en funktionär sa: Efteranmälningar har man ju hört talas om, men föranmälningar :D

Karamellklapp

Caramell får också en klipaus medan Svante Johansson språkar lite med tävlingsledaren.
Förresten, är det Caramell? Jag är inte säker, ser i listorna att Svante har en skimmel till med sig.

Vänta lite, jag ska bara...

Rolf-Göran Bengtssons häst - jag är osäker på vilken det är, det är inte Ninja, han har bytt nu - tar en liten klipaus under morgontrimmet.

En stilla skritt. Finländaren (men jesus, jag måste komma på vad han heter, allt jag minns är att han är gift med Noora Pentti) och Luciana Diniz.

Just nu i arenan:

Galopperar runt: Rolf-Göran Bengtsson, Linda Heed, Jens Fredricson, och finländaren, vad är det han heter... Svante Johansson skrittar. Harrie Smolders travar.
Rolf-Göran galopperar över bommar, och lilla Ninja tar stora skutt över.
Finländaren har byggt ett hinder i svängen och har börjat hoppa det nu, antagligen något han kände att hans häst kunde behöva lite extra träning på.
Luciana Diniz travar sin skimmel på lång tygel.
Tre hinder är uppställda inne i arenan för ryttarna att öva på under den här tidiga morgonridningen. Det är tyst och lugnt. Läktarna är tomma. Några funktionärer sitter och tittar på. Ryttarnas småprat, hästarnas frustande och de taktfasta galoppsprången i marken är allt som hörs.

Ny?

Abdullah är på intet vis en ny ryttare. Han leder den arabiska ligan och är redan kvalificerad till World Cup-finalen.
Men han är ny för oss i Scandinavium.
Scandinaviumpubliken älskar en nykomling, i allafall en nykomling som vågar satsa allt. Och de älskar särskilt en nykomling som vågar satsa allt och vinner.
Och Scandinaviumpubliken glömmer aldrig.
Så när Abdullah rider in nästa år, räkna med att taket lyfter.

I nästa sekund släpper han

Han har insett att han ska få motta ett litet pris. Han bestämmer sig för att hoppa av hästen för att rätt kunna ta emot det. Han ser priset, han ser damerna som ska överlämna det, han ser att han är för långt bort.
I nästa sekund släpper han tygeln.
Plötsligt står hästen alldeles lös och ledig inne på arenan.
Funktionären i svart kastar sig fram. Man ser förvåningen lysa i hennes blick innan hon hugger tag i hästen.
Sen kommer hästens skötare inspringande och tar över.
Sen har Abdullah tagit emot sitt pris, och sitter upp igen.
Sen ska Jessica Almenäs ha tag i honom för segerintervju. Men Abdullah har redan ridit iväg och står nu borta bland de andra pristagarna. Almenäs älgar efter med mikrofonen i högsta hugg.
När hon når honom säger hon "Du är lite okänd för oss här. Är du själv förvånad över att du vann?
- Not really, svarar Abdullah.
Sedan tar han över intervjun och Almenäs behöver bara vänta medan han spontant drar valda delar av sin meritlista samt berättar hur mycket han älskar att vara i Göteborg och hur han ser framtiden (OS-medalj).
You seem to have a big confidence? säger Almenäs.
- Yes, säger Abdullah nöjt.
Och sedan drar han alltihopa en gång till: hur otroligt glad han är över att vara här, hur fantastiska tävlingarna och organisationen och publiken är och hur gärna han vill komma tillbaka nästa år, samt lite annat som inte riktigt går att urskilja. Han är så lycklig och bubblande babblig att konkurrenterna på sina hästar på parad bakom honom, till och med en rutinerad räv som Rolf-Göran Bengtson, allesammans smittas av glädjen och lyssnar på detta översvallande tacktal med en rad av breda smil.
Sen är det ärevarv och vid det här laget är publiken i extas, de står upp och applåderar och jublet bara ökar medan dagens mest otippade vinnare svischar förbi långsidorna på sin fina häst.
Jag har aldrig skrattat så mycket under en prisutdelning i hela mitt liv.

Inside info

Apropå funktionärerna i presscentrat. Det är de som har till uppgift att serva den sk pressen med olika saker. Bland annat forslar de vinnare, silvermedaljörer, bronshjältar och allmänt hyggligt placerade svenskar från ryttargången till presscentrat för presskonferenser efter de större klasserna.
De rutinerade funktionärerna har lotsat alla: de har lotsat snälla, de har lotsat dumma, de har lotsat små nervösa ponnyryttare och barska tyska körkarlar.
Men de har aldrig lotsat någon med så dåligt lokalsinne som Abdullah.
- Vi höll på att tappa bort honom hela tiden. Så fort man tittade åt ett annat håll så var han på väg bort. Rätt vad det var skulle han in på Mässan. Tänk om vi hade tappat bort honom där! berättar Abdullah-ansvarige funktionär och ser förfärad ut vid tanken på den lille Abdullah räddningslöst förlorat bland alla montrar med glittriga grimskaft och mässerbjudanden om 14 par strumpor för 100 kronor.
- Och sen när vi var nästan framme så undrade han om han kunde få gå på toaletten. Jag har inte varit på toa på hela dan, sa han.

Join the new Abdullah fanclub

Alla man pratat med ikväll har varit helt frälsta. Alla har pratat om Abdullah. Alla har älskat Abdullah. Alla utom SVT:s kommentator Jan Svanlund. Han var skeptisk till Abdullah och tyckte att han hade svarat oseriöst på Jessica Almenäs frågor i segerintervjun.
Vi andra ville helst väcka Abdullah från hans sömn, om han nu sover, och ha roligt en stund till.
Och jag tror att funktionärerna i presscentrat åtminstone nästan lyckades övertyga Svanlund om att Abdullah faktiskt ÄR precis så där virrig, självsäker och översvallande som han var i vinnarcirkeln.

Total förvirring

Jag vet inte var jag ska börja, det har varit en så rolig kväll.
Först skrattade vi på prisutdelningen, sedan skrattade vi på presskonferensen, där stackars svenske Henrik von Eckermann, som ju jobbar i Tyskland, fick agera ofrivillig tolk åt tvåan Pius Schwizer från Schweiz. Pius talar olyckligtvis inte engelska. Henrik såg förvirrad ut över uppdraget men väluppfostrad som han är så ställde han givetvis upp. Och tolkade - till engelska.
Ni vet ibland när man ser en utländsk film, så är det en lååååååång lång replik, men på textremsan står det bara "Håll tyst säger jag!" eller nåt.
Lite så blev det nu.
Vi tror att kontentan av vad Pius sade var ungefär det här:
- Abdullah riskerade en hel del, och då förtjänade han att vinna.

Edwina Alexander, som kom trea , instämde - på engelska - i att Abdullah hade satsat så friskt att han var bäst på plan, och den bäste förtjänar att vinna. Själv var hon nöjd med sin häst och nedslaget hon hade tog hon på sig själv.

Henrik von Eckermann var irriterad över nedslaget han fick i omhoppningen. Det gjorde att han kom femma i stället för tvåa. Instruktionerna från chefen - som han kallar sin chef Ludger Beerbaum - var att rida felfritt, nämligen, eftersom hans häst Frodo inte har en chans mot de andra i omhoppningen när det kommer till snabbhet.
Men rivningen saboterade den planen.

När man blir kär

Vad är det som gör att man blir kär egentligen?
Det kan vara att någon är en tvärhand hög och rider som en tok.
Det kan vara att någon kommer från Saudiarabien och är rik som ett troll, men ändå inte har någon mobiltelefon.
Det kan vara att någon släpper sin häst mitt under en prisutdelning.
Det kan vara en tandställning.
Det kan vara så många saker, men i Scandinaviumpublikens fall har det alltid att göra med att man på något vis är en hjälte. En underdog. En person som går rätt in i hjärtat.
En person som Abdullah al Sharbatly.

Omotiverade mellanspel

Det här är ju egentligen en ganska omotiverad bild. Jag bara kände för att ta den.
Och eftersom blogginläggen nu en stund - några veckor typ - kommer att handla om Abdullah al Sharbatly, så passar det bra att sticka emellan med den här nu.
Hästanknytningen kan vi ju rättfärdiga med att Ludger Beerbaum faktiskt skymtar i bakgrunden. Jag tycker nästan att han ser lite förvånad ut över att det tas bilder i hans riktning utan att han är i fokus, tycker inte ni det med?

Den här mannen kommer ni att få se igen, tro mig.

Publiken älskar honom. Pressen älskar honom. Jag älskar honom.
Jag tror till och med att hans kollegor älskar honom, nästan iallafall.
Han är ny, han är okänd, han är underbar.
Jag återkommer.

Meredith har fått barn

Meredith Michaels Beerbaum är ju inte här i år. Hon har inte tävlat i världscupen över huvud taget i vinter, eftersom hon varit gravid.
Nu kom beskedet att för några timmar sedan fick hon och maken Markus Beerbaum - Ludgers bror - sitt barn, en flicka.
Det är deras första barn.

Kulörer

Nu gör vi så här. Nu bestämmer vi att fuxen är Ludgers hingst Couleur Rubin.
Och så skiter vi i att den går omkring med fel nummer.

Förvirringen tätnar kring tyska samarbetet

Ah, det är ingen annan som är förvirrad över detta, bara jag. Men igår stod jag ju och grubblade över vem som egentligen hjälpte vem med den där fina fuxen, Beerbaum eller Ehning.
Jag kom ju fram till att hästen hade nr 99 på sin nummerlapp och därför måste vara Ehnings Küchengirl.
Men det är det inte. Ehnings Küchengirl är brun och han sitter på den själv, det ser jag med egna ögon under framridningen till kvällens Göteborg Trophy.
Ludger ska inte ens starta i den här klassen. Men under framridningen, där han hjälper sin svenske lärling Henrik von Eckermann, sitter han ändå till häst, på samma fux som igår. Som har en nummerlapp med 99. Som är Küchengirls nummer.
Varför? Varför rider han fuxen på framridningen? Varför har fuxen en annan hästs nummer? Varför ska inte Beerbaum starta i en så stor klass som Göteborg Trophy?

(Jag har en bister journalistisk känsla av att jag inte ska ställa så många frågor, utan istället borde ta reda på svaren.)

Är det Hultsfredsfestivalen?

Nej, det är mässan en lördag eftermiddag.

Ponnytårar från Nödinge

Hon var så glad att tårarna bara rann, vinnaren i GP-ponnyn Elin Wessberg från Nödinge, när hon satt där på sin fina ponny med blågul rosett och väntade på att få rida in till prisutdelningen.
Bin Light tog det med ro, men så hade han bomull i öronen också.
Hur känns det egentligen att rida ärevarv inför ett fullsatt Scandinavium?
- Det känns helt fantastiskt. Men - man kan kan faktiskt inte beskriva den känslan riktigt, säger Elin.

Dagens citat

Yttrat på pressläktaren:
- Vad fort hon rider!
- Men det är ju en tidshoppning.
- Är det? Då är det ju bra att hon rider fort.

Diviga Tiesto

- Han blir alltid lite bättre när han kommer in här. Han gillar när det är så här mycket folk som tittar på honom - han är lite divig.
Det berättade Caroline Kamensky om sin häst Tiesto. De vann dagens Young riders och därmed får de starta sist i morgondagens final.

Ponnyalert

Denna förmiddag är det GP-ponnyn som står på schemat. Ninja la Sillas och Rolf-Göran Bengtssons seger i Världscupkvalklassen igår kväll i all ära, men de där ponnyryttarna alltså... de är nästan ännu roligare att se, med sin enorma koncentration och sin glädje över att få rida i Scandinavium.
Fast Rolf-Göran såg glad ut igår också, det gjorde han verkligen.
Och när publiken såg hans tid när han gått i mål i omhoppningen... då kom helgens första "taket lyfter"-ögonblick i arenan, det där jublet från tusentals människor som bara känner ren glädje, som alltid ger mig sådana rysningar.

Ninjatunga

Vänta bara. Jag står här och ser kolugn ut, men - Ge mig en chans så ska jag spöa skiten ur er!

Stallgos

Jens Fredricson och hästskötaren, som jag tyvärr inte vet vad hon heter, gosar lite med hästen Bon Giorno.

Samarbete på tyska

Ute på framridningsbanan rider några hoppryttare sina hästar en extra sväng inför kvällens övningar. Min nya idol Pius Schwizer sitter och rider stiliga skänkelvikningar, (med liggande hopphänder). Ludger Beerbaum rider runt avslappnat på en vacker fux med nummer 99.
Efter en stund sitter han av och Marcus Ehning sitter upp istället (medelst pall). Han rider några varv, medan Beerbaum står på marken och ropar saker. Hade jag kunnat tyska bättre hade jag kunnat berätta vad han sade, men allt jag nu kunde förstå var att han då och då ropade "Vänster!".
Sedan hoppar Ehning av, de språkar lite, båda klappar hästen, Ludger drar upp stiglädren och leder ut hästen medan Ehning står kvar.
Vad fint, Marcus hjälper Ludger med hästen, tänker jag, men nu när jag kollar hästförteckningen ser jag att fuxen med nummer 99 är Ehnings häst, Noltes Küchengirl.
Ja inte vet jag men de verkar samarbeta väldigt bra iallafall, de där tyskarna.

Skrev ju just att jag gillade hur Schwizer red, men kanske gillar jag ännu mer detta: att han hoppade av sin häst när den blev för orolig. Mitt under prisutdelningen i klassen som Fagerström vann, stod han plötsligt bredvid sin häst istället för att sitta på.
Sympatiskt tycker jag, som alltid har just den impulsen när ridskolehästen viftar för mycket på öronen och jag tror att katastrofen är nära: Nä, nu hoppar jag av och leder hästen istället.

Två nya favoriter

Upptäckte två roliga ryttare i går. Finska Nina Fagerström som vann en klass, och Pius Schwizer från Schweiz. Nina har tävlat mycket nere i Europa, men aldrig ridit i Scandinavium förut. Det bekom henne inte, hon gasade på för fullt och satsade allt. Det såg hur säkert ut som helst, och ingen annan red snabbare, så hon vann.
Pius vann inte, däremot, i dagens sista klass. Men vilken duktig ryttare. Det var ju ingen nyhet direkt, att han är duktig, men det var första gången som jag såg honom ordentligt, och jag blev så himla imponerad över hur säkert och fint han red. Dessutom snabbt.
Fast just när jag hade tänkt det så red han mot sista omhoppningshindret (eller var det sista? minns inte) i full fart, så till den grad att hästen rev och sedan höll på att gå omkull efter landningen och alla på läktaren ropade "OOOOOOOHHHHHH".
Men det gick bra. Han hade snabbaste tiden, men på fyra fel så hjälper ju inte det. Han slutade femma.
Ska hålla koll på honom hädanefter.

På bilden här ovanför är det Nina som rider ärevarv på Mouse.

Hästföretagare unite

En artikel från förbundets webb:
http://www3.ridsport.se/Svensk-Ridsport/Nyheter/2010/02/Valbesoktforumforhastforetagare/

Hur gick det här nu då?

Inte så jättebra, av ansiktsuttrycket att döma.
Det här är en av bröderna Zetterman. Tror jag. Antagligen Daniel. Eller Alexander.
Nej jag skojar bara, det är ju Alexander på fina Isaac. De begrundar det faktum att de fick ett irriterande tidsfel i grundomgången.

Roffes tjocka häst

Vilken knubbis! Undra om den är dräktig? Så spekulerades det nyss på pressläktaren om Rolf-Göran Bengtssons sto Olympic Z som han red i en 1,40-hoppning. Och just då stannade hästen rakt in i ett hinder så bommarna flög.
Om någon masade sig ner för att fråga Roffe om hästens tillstånd vet jag inte. Jag gjorde det inte i varje fall. Jag gick direkt till Mc Donalds utan att passera Gå. Här måste man tajma in matpauserna taktiskt, annars är man hopplöst (!) förlorad.

tidsförvirring

Den här bloggen och jag har lite olika uppfattning om vilken tidszon vi befinner oss i.
Jag ber om ursäkt.
Jag följer Scandinaviumtid. Bloggen verkar vara någonstans i Honolulu.

Hej hopp

Nu är tävlingarna igång!
Dagen började med en klass för unga ryttare. Nu dags för dagens första internationella klass och Marcus Ehning är i full fart.

That horse is sleeping!

Snön ligger vit på taken. Jessica Kurtens fina Libertina ligger i sin box och sover. Endast hennes maskotar är vakna.

Stallstil

Stol, jacka, och äppelskrottar. Högst upp till höger skymtar Caramells lilla maskot som hänger på boxdörren. Den syns på bilden här nedanför också.

Svante pratar om snön

En stund senare står Svante Johansson vid sidan av banan och tittar på veterinärbesiktningen som pågår för fullt därinne.

Svante pratar om snön. Att det gick bra att köra till Göteborg. Att hästarna älskar snön, tycker den är rolig att vara i. Att de får vara ute i den, bättre snöiga hagar än leriga, risken att de ska skada sig är inte större i en snöig hage än i en lerknagglig, dessutom vägs eventuella skaderisker upp av det faktum att hästarna blir glada och på gott humör.
Och så minskar muggangreppen sådana här vintrar. En vanlig vinter när hästarna vadar runt i lervälling är mycket värre än den här. Muggen klarar inte kylan. Bakterierna fryser bort.

(Okej, jag erkänner. Det var jag som började prata om snön. Jag kan inte låta bli att prata om snön).

Ingen Saint Amour i år

På presskonferensen berättade hoppryttaren Svante Johansson att hans bästa häst Saint Amour inte är med den här gången. Den lille hingsten skadade sig för en tid sedan, och är visserligen så gott som frisk, den rids - men är inte i tävlingsform. Och Svante tar inga risker.
- Nej, jag vill inte riskera några framtida men. Jag skulle visserligen behöva några fler World Cup-poäng för att ta mig till finalen, men hästarnas väl och ve går först.
Nu rider Svante istället en annan av sina hästar, Caramell. Den var tvåa i Globen i höstas, och nu får den göra World Cup-debut i Göteborg.
- Det är bara att försöka göra ett så bra jobb som möjligt med den här hästen istället. Det får gå som det vill. Jag ser fram emot det.

Perfektion, eller Sånt som inte får synas

I stallarna börjar hästarna vänja sig vid den nya miljön. Kanske känner de igen sig, de som varit här några gånger förut. Säkert känner de sig trygga när de har sin hästskötare i närheten, och det har de ju nästan alltid.
I en stallgång står en brun, blank häst och blir ryktad. En av reportrarna på rundvandringen pekar: titta på den, så blank den är! Den ser ut som en sådan där leksakshäst!
Några meter bort får jag syn på Madick, Helena Lundbäcks häst. Perfekt välskött även hon - men just nu obevakad, och i hakskägget hänger två små spån. Jag vet att om hästskötaren kom nu så skulle de där båda spånen försvinna fortare än någon hann säga "fotoblixt".
I en box i ett annat stall står Arctic, just nu bästa hästen i Peder Fredricsons stall, och blir ompysslad av sin groom Anna.
Arctic Aurora Borealis ser avslappnad och lite busig ut och verkar ha långt gångna planer på att äta upp Annas rosa piggborste.
När en fotograf närmar sig med kameran i högsta hugg för att ta en gullig bild på dem, blir det fart på Anna, som varit hästskötare alldeles för länge för att inte ha stenkoll på allt.
- Vänta! kommenderar hon bestämt, och kastar sig ut ur boxen för att hämta någon sorts fläckborttagning som ska råda bot på en liten gul fläck på Arctics vackra gråvita hals.
Fotografen väntar, även om han på fotografers vis givetvis passar på att plåta själva fläckborttagningen också.
När Arctic är skinande och o-gul igen och kameran vandrat vidare till nästa box säger Anna "Du vet, det finns vissa regler. Aldrig visa upp hästen när den har kissfläckar! Sånt får inte synas".
Och så skrattar hon.

The häst is här!

Hästarna är på plats!
Jag lovar, jag har sett dem! Ihärdigt travandes genom snövallarna har de kommit, från hela Europa.
Inte bara hästarna är på plats. Deras skötare är här, funktionärerna är här, hindren är här, blommorna är här, och Jessica Almenäs är här.
En och annan ryttare är som väl är också här.
Och imorgon kommer publiken, pulsandes genom drivorna.
De enda som inte är här, är schlagerartistena från i lördags. Inte en enda liten paljett har blivit kvarglömd. Nu är här bara sand.
"Schlagerguldet blev till sand" skulle jag kanske skriva, om jag inte var för god för så tråkiga skämt.