Han har insett att han ska få motta ett litet pris. Han bestämmer sig för att hoppa av hästen för att rätt kunna ta emot det. Han ser priset, han ser damerna som ska överlämna det, han ser att han är för långt bort.
I nästa sekund släpper han tygeln.
Plötsligt står hästen alldeles lös och ledig inne på arenan.
Funktionären i svart kastar sig fram. Man ser förvåningen lysa i hennes blick innan hon hugger tag i hästen.
Sen kommer hästens skötare inspringande och tar över.
Sen har Abdullah tagit emot sitt pris, och sitter upp igen.
Sen ska Jessica Almenäs ha tag i honom för segerintervju. Men Abdullah har redan ridit iväg och står nu borta bland de andra pristagarna. Almenäs älgar efter med mikrofonen i högsta hugg.
När hon når honom säger hon "Du är lite okänd för oss här. Är du själv förvånad över att du vann?
- Not really, svarar Abdullah.
Sedan tar han över intervjun och Almenäs behöver bara vänta medan han spontant drar valda delar av sin meritlista samt berättar hur mycket han älskar att vara i Göteborg och hur han ser framtiden (OS-medalj).
You seem to have a big confidence? säger Almenäs.
- Yes, säger Abdullah nöjt.
Och sedan drar han alltihopa en gång till: hur otroligt glad han är över att vara här, hur fantastiska tävlingarna och organisationen och publiken är och hur gärna han vill komma tillbaka nästa år, samt lite annat som inte riktigt går att urskilja. Han är så lycklig och bubblande babblig att konkurrenterna på sina hästar på parad bakom honom, till och med en rutinerad räv som Rolf-Göran Bengtson, allesammans smittas av glädjen och lyssnar på detta översvallande tacktal med en rad av breda smil.
Sen är det ärevarv och vid det här laget är publiken i extas, de står upp och applåderar och jublet bara ökar medan dagens mest otippade vinnare svischar förbi långsidorna på sin fina häst.
Jag har aldrig skrattat så mycket under en prisutdelning i hela mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar